fardkost

jag började att gråta imorse när jag tänkte på hur ont det gjorde i dig. Hur du sa till mig, att det är inte värt det. Det gjorde så ont att se känslan vi nästan alla är bekanta med men som vi så snabbt glömmer bort så fort att såren har läkt någorlunda. Sen tar vi steget igen, för vi vet; att vi dör inte.

finns det ord som inte spelar någon roll? Även om de bränner under huden och även om det får en att frysa?

Känner att jag har tagit bättre beslut än att ta detta jobb, värsta veckan i världen. Skänkte 100 kr till en hemlös för att inse att det inte är synd om mig. Livet leker.

Kan inte för hela mitt liv förstå att det har gått en vecka. Det känns som att det var igår jag stod och skrek utanför din dörr när du redan stängt den med orden att du inte ville ha mig där längre. Jag satt dubbelvikt på golvet och tänkte bara; Nu dör jag.

Sen tänker jag på att man kanske aldrig riktigt trivs. Att man får fortsätta i ett mellanläge som skaver lite obekvämt men ändå tar en framåt. Att det kanske alltid skaver lite för ingenting har någonsin varit perfekt hittills.

Kan jag inte älska åt oss båda? Naiv, destruktiv och äckligt lågt nere.

Tänk att allt annat kan kännas så oviktigt. Just nu vill jag bara flytta hem, vara arbetslös och låta pappa ta hand om mig. Känns inte väsenligt med ett jobb, med Stockholm. Om en vecka säger jag tack och hej, tar en paus från livet och tar tag i det när det känns kul att andas igen. Helt plötsligt handlar den här bloggen verkligen om mig, inte om någon låtsatsvärd. Men det enda jag kan göra nu är att skriva av mig. Känns helt sjukt, står mitt i en galleria just nu, ska vara glad och sälja som en idiot, istället står jag här och skriver. Men jag måste, jag kommer spy om jag inte kan få skriva ner allt  nu på en gång. Vill inte direkt stå här och gråta istället. Dags att bita ihop.  

Det är så jävla svårt. Det känns som att sekunderna står stilla när allt jag vill är att se ditt nummer på displayen. Som i en dålig tonårsfilm. Aldrig hade jag skrattat och hånat dem så mycket om jag visste hur bra det speglar verkligheten. Känner mig som världens minsta människa. Kan inte ens prata med folk, toppen med ett nytt jobb. Har aldrig gjort så dåligt ifrån mig, jag vet ju att jag kan, att jag är bra på det här. Men det funkar inte. Det är som att just den delen fattas, den som gav mig jobbet. En så himla glad, driven tjej som inte ger upp. Ja men  precis så känner jag mig just nu. Helvete.

Jag kan inte tänka mig att saker bara tar slut. Inte när man inte vill när man vill att de ska fortsätta. Kanske jag är bortskämd med att få som jag vill, kanske jag bara är naiv nog och håller hoppet uppe.  Har alltid varit så, när jag är inställd på att något ska bli som jag vill, ser jag antingen till att det blir så eller åtmistone hoppas tills jag har glömt bort det och har hittat något annat jag vill ha. Men du är inte lika lätt att glömma som den där tröjan man sparar ihop till eller som det där jobbet som man är så fixerad vid att få. Jag visste inte att det skulle kännas som att man dör. Jag hade hört det, men jag visste inte att man faktiskt tror att man vilken sekund som helst ska sluta andas. Paniken har jag känt förut, ångesten har jag känt förut, men aldrig hjälplösheten. Hjälplösheten i att jag faktiskt inte kan få som jag vill, hur mycket jag än vill, hur mycket jag än jobbar för det, eftersom det finns en annan människa som måste vilja, känna. Jag kan inte färga håret brunt för att få dig att ångra dig, jag kan inte se till att bli snyggare, smalare och sexigare för att få dig att ångra dig, jag kan inte klä mig så som jag vet tidigare har fått dig rysa av åtrå, för att få dig att ångra dig. Jag har tänkt tanken, sjukt nog. Om jag bara hade gjort så, eller så, så kanske läget hade varit annorlunda.

När verkligheten stiger på och knackar en så hårt på ryggen att revbenen knäcks och luften blir tom på syre.

sex minuter och tjugo seukunder. Allt man hinner tänka, allt syre man hinner uppta, alla små små ticks som ingen tänker på att du har, allt det, hinner man göra under 6 minuter och tjugo sekunder så pass mycket att det skulle kunna räcka åt en hel värld. Mina tankar om dig, är aldrig tomma. Aldrig meningslösa. Aldrig pretentiösa. Ingenting är svart på vitt, men så självklart att det värker mer än att klämma fingret i bildörren när jag tänker på vad som skulle hända om varje självklar kyss eller varje beröring skulle försvinna. Att du finns i hela min kropp men att det bara värker. Att du finns i hela min kropp men aldrig bre..