fardkost

Jag bryr mig inte om dig, så sjunk med mig. Jag bryr mig inte.

Bind mig med förtrollande matrialism, du vet att det går, du vet hur enkelt det är. Du vet hur mycket girighet det finns inom mig. Det är därför jag sitter här i den förbannat svåra enkelheten. Här finns inga vackra saker att gömma sig bakom eller något substitut för dolda känslor. Fan, jag kan inte ens få tag på cigaretter. Här sitter jag i min ensamhet i detta lilla rum med vita väggar. Jag vet inte ens om det finns en dörr ut. Jag ser i alla fall ingen, inte för att jag har letat. Jag tror att jag gillar denna tillfälliga passivitet. Jag saknar inte mänskliga förbindelser, inte nu i alla fall, jag har aldrig riktigt trott på det där med beroendet till andra. Jag tror på beroendet till fina saker och bärande pusselbitar till min vardag. Människor är bra, men inte tillräckligt. Det är ingenting man kan kontrollera.

Jag ska tydligen sitta här för att för att tänka av mig. Som om jag inte tänker nog redan. Det är min tjugoårsdag idag. Inte ens den får jag liksom fira. Nej här sitter jag. Total jävla ensamhet. Men som sagt, jag kanske gillar den, jag har inte bestämt mig än.

Jag fattar inte. Tjugo år. Det känns som om det var igår jag ramlade och skrubbade upp knäna på mina byxor med fjärilar på. Satan vad ledsen jag blev, fjärilarna dog ju. Lite ont gjorde det förstås, men det var ju inte så att jag dog. Jag hade tagit livet av fjärilarna på mina barnaknän och det brände i mitt bröst av samvete. Som om inte samvete är överskattat, men det visste jag inte när jag var fyra, det var något jag lärde mig på senare år. Så jag kände, kände, kände tills jag hade glömt de döda fjärilarna då jag fick nya byxor.

De är förundrande vad tiden kan göra. Den ger mig dåliga vibbar.

Detta känns litegrann som i åttan då man tävlade om vem som var smalast. Lika tomt och meningslöst, som ett evigt tävlande som det var omöjligt att vinna. Siri skulle ändå alltid vara smalast, det visste alla. Det visste Madde också, ända tills hon plötsligt var smalare än Siri och låg inne på sjukhuset. Det var inte länge hon fick njuta av den segern inte. Nä, direkt när man har vunnit ska det fina priset tas ifrån en. Som jag sa, meningslöst.

Men det fanns ingen som sa att Madde var sjuk för det. Alla visste det, men det var lättast att ignorera verkligheten och säga att hon bara behövde vila upp sig för att hon åt för lite vitaminer. Johodu, för lite vitaminer var det. Alla visste att när man hade hört Madde spola inne på toaletten efter skollunchen så fanns det inga vitaminer kvar i hennes lilla  outvecklade kropp, det fanns ingenting där. Äpplet och salladsbladen var borta. Tomt. Men vi tyckte för farao aldrig synd om Madde, vi beundrade ju henne! Den som ändå hade sådär lätt att spy, tänkte vi och det högg till i våra tonårshjärtan av avundsjuka.

När vi gick i högstadiet utvecklade vi ett evigt kindpussande. Vi tyckte att det kändes exotiskt, sofistikerat franskt och världsvant. Det tyckte inte killarna, de tyckte att vi var fjortisar. Gud vad man hatade det där ordet, det gick liksom inte att skydda sig ifrån! Så fort man fyllde tretton blev man en fjortis, och folk började överlägset att snacka skit ovanför huvudet på en. " Ja du vet, jag har ju sagt åt My att hon inte ska sminka sig sådär mycket, det där vita håret och matchande ögonskuggan ser ju rent ut sagt förjävligt ut" Men jag tyckte ju att det var fint! Och det tyckte faktiskt Cilla, Siri, Emma, Madde och Kamilla också!! Fast det såg ju förjävligt ut. Kanske var bra att någon sa det, trots att det gjorde ont att höra medan jag gav mamma en mördande blick som sa att jag inte brydde mig ett dugg.