fardkost

Jag tar ständigt bort dessa små små tecken som kan ge mig ångest framöver ,eller bara på en sekund om jag stirrar eller tänker på det ett hjärtslag för mycket. En bild. Ett misstolkat sms. Jag orkar inte se det. Jag orkar inte tänka på det. Men jag vill kunna möta det, se det, tänka att jag klarar att läsa det om och om igen, utan att magen fylls av oro över denna lilla petitess eller att det känns som om hjärtat ska sprängas i tusentals bitar för att att jag är fel, har gjort fel. Hela min kropp vill tala om för mig att jag inte är fel, men jag vill inte inse det.
Men när det som står där utanför den mur jag byggt upp med såndan omsorg och vilja från oviljan att skada mig själv plötsligt kommer in, vad gör jag då? Vad gör jag när jag står där utan vapen i handen, ingen osynlig eller synlig mur som längre kan skydda mig. Naken, sårbar. Ja, vafan gör jag då?

Det är första dejten. Ni vet, första dejten som alltid är nervös, pinsam. Du har den där svarta tröjan på dig, den där som är lite för kort i armarna och nopprig i halsringningen. Men det gör ingenting, för sårbarhet gör sig påtaglig och plötsligt är jag mindre nervös. Jag sträcker på mig, och din blick när jag släpper ut håret ligger som ett stråk i luften och är behaglig. Du får mig att känns mig bekväm och alla spänningar släpper. Vi sätter oss ner på det utvalda cafet, det mysiga hemtrevliga där vi för första gången sågs. Jag är inte nervös längre. Det är ingenting som är pinsamt, och jag vill att det ska bli du, du som bär mina skor på väg hem från festen mitt i natten när jag har skavsår, du som låter dina fingrar glida över min rygg när hela världen kan se. Jag vill det. Men du reser dig upp och går. En illusion för en stund så vacker, tre hjärtslag så var den borta. Kvar sitter bara vi. Du och jag.

Jag kan inte låta bli att tänka eller skriva om saker som äcklar mig.
Fascinerande som ingenting annat
Kan inte låta bli att greppa tag om det, tvinga mig själv att se, ta in, känna.
Känslan av avsmak som sprider sig i hela kroppen och ett nedlåtande ansiktsuttryck tar form i mitt ansikte.
Jag kan se hur mina ögon avspeglar avsky.
Men jag kan inte låta bli.

i know you love. you know that you love me.

Du skulle säkert också kunna bli vacker någon dag. Med lite smink. Banta lite så du slipper den där äckliga dubbelhakan. Och sen lite fejkat självförtroende på det. Ja, det ska nog gå att ordna.