fardkost

Konstrasten mellan skört och slitstarkt, mjukt och hårt, hjärteskärande och skrikande lycka. Frost och fjädrar, mörker i ljuset och en kluven kärna av förvirring. Juliette Lewis och La spezia, fläta ihop allt till årets kollektion av drömmar.

Är trött och slut efter en vecka med föreställningar. Tänker att jag är lycklig. Att jag faktiskt är så jävla lycklig. Att jag har så himlastormande vackra vänner att jag ibland måste kippa efter andan när jag tänker på vad som skulle hända om jag inte hade dem. Er. Ibland när jag tänker det blir jag helt kall inuti och vill lägga mig ner och aldrig mer vakna. Bara av tanken. Åh detta är så fruktansvärt prententiöst. Men det är sant. Ni är fjärilarna inom mig.

jag blir så jävla förbannad på mig själv som inte kan uppskatta fullt ut. Jag vill slösa brinnande kärlek och leva leva leva!!!!!!

Vad ledsen man blir när man har skrivit ett inlägg och det försvinner, speciellt eftersom jag har insett att förlorade ord är förlorade för alltid.

Idag: Jag har läst mig att det är okej att älska teatern repliker. Har alltid gjort det i smyg eftersom jag i en evighet har matats med att det inte är okej, eftersom replikerna gömmer känslorna. Känslorna ger texten tillbaka sitt liv som de hade när det skrevs (åh detta fantastiska stadium som måste gå förlorat) och texten ger känslorna mark att stå på. Så det så.

Imorgon: Ny luft, nya andetag i en ny virvelvind. Jag tror att detta kan bli bra tillslut.

fairydust?

jag tror jag krashar

när jag slutligen mot alla odds reser sig från sängen, med min fulla övertygelse att jag ska ramla ihop och dö om jag tar ett steg, inser jag sakta att jag inte är samma person längre. Har rakare rygg och mindre av den oro i bröstet som så många gånger har tacklat ner mig inifrån. Och jag är så tacksam, för jag vill aldrig mer komma tillbaka, aldrig aldrig mer.

låt mig bara glömma