fardkost

En gång slutade du att andas. Det var en tisdag, du hade precis somnat och jag låg i sängen och läste en bok, en reseguide till Sydafrika. Minns du att vi pratade om att resa dit? Ibland kändes det som om att det var allt du pratade om, att resa, uppleva världen. Jag var inte lika frestad, men läste om det, för din skull. Jag insåg väl att det var väl dags för mig att inte bli för bekväm med mina älskade rutiner, de skulle ändå inte kunna hålla i sig om det var med dig jag skulle leva med. Dina lockar sade allt om det, ostyrliga och i alla möjliga nyanser i oändlig skala, det gick inte att styra. Du gick inte att styra. Men åter till tisdagen. Du låg sovandes brevid mig, andades tungt och djupt. Jag tittade på dig, efter exakt fem sekunder, efter fem sekunder med min blick vilandes på dig slutade du att andas. Jag tror att du kväves av mig. Jag slöt ögonen, väntade, räknade till tio och sen hörde jag det igen, de regelbundna andetagen.

Tänk på de som aldrig lärde sig
att syret räcker till nästa dag
hur djupt man än andas
för att hinna ikapp
hinna lära sig alla sanningar
som alla alltid vetat
hinna med att lära sig
skillnaden mellan socker och salt
tänk på dem som aldrig lärde sig
utan drunknade i avgrunden

why did't you fight like everyone else?
And why was you the only one who came out without your heart in pieces?
Cause i did it for you, i fight for you, for both of us.

Det går inte sakta men säkert, det går åt helvete om man alltid vägrar inse realismen som kommer instormandes genom dörren utan en förvarning eller ens en chans till bättring. Inget fint inslaget paket, ingen jävla kärlek på förpackning utan en stämpel på naivitet fungerar i tio sekunder sen slår man upp knäet och fjärilarna som hållt en vid liv flyger iväg utan att man har sett ett tecken på den kommande raserad tillvaron för att de där förbannade fjärilarna har skymt sikten för allt som gör ont eller allt man kan kännas vid. Realismen är en sjuk jävla vingklippare som har saknar moral och framförhållning. Helvete.