fardkost

En gång slutade du att andas. Det var en tisdag, du hade precis somnat och jag låg i sängen och läste en bok, en reseguide till Sydafrika. Minns du att vi pratade om att resa dit? Ibland kändes det som om att det var allt du pratade om, att resa, uppleva världen. Jag var inte lika frestad, men läste om det, för din skull. Jag insåg väl att det var väl dags för mig att inte bli för bekväm med mina älskade rutiner, de skulle ändå inte kunna hålla i sig om det var med dig jag skulle leva med. Dina lockar sade allt om det, ostyrliga och i alla möjliga nyanser i oändlig skala, det gick inte att styra. Du gick inte att styra. Men åter till tisdagen. Du låg sovandes brevid mig, andades tungt och djupt. Jag tittade på dig, efter exakt fem sekunder, efter fem sekunder med min blick vilandes på dig slutade du att andas. Jag tror att du kväves av mig. Jag slöt ögonen, väntade, räknade till tio och sen hörde jag det igen, de regelbundna andetagen.