fardkost

Du var alltid en av de där lite speciella. De där som inte gick att greppa om, inte gick att spela emot för du spelade inte tillbaka. Jag beundrade dig för det, skröt inför omgivningen att du var omöjlig att imponera på, för du försökte inte att imponera själv. Jag förstår inte hur du lyckades glömma en tröja med den där totala tystheten du bar omkring nu. Kommer du ihåg att jag viskade det en gång, sa till dig att du har glömt en tröja nu. Du bara kollade på mig och  undrade vad jag pratade om, du hade ju inte alls glömt någon tröja eftersom det där var den enda du hade med dig och att den hade du ju på dig. Det var ingen idé att svara på, ingen idé att förklara det paradoxala i meningen. Men när du lämnade den där morgonen, såg jag tröjan ligga kvar, trots att du hade gått iväg med den över dina seniga axlar. Sen kom du inte tillbaka. Jag fick höra från en vän att du flyttat, till Oslo, senare samma dag. Inte ett ord från dig. Ändå ligger den kvar där. Den förbannade tröjan som vägrar att sluta göra intryck. Nu är du tillbaka?

Dansa i samma takt

En gång, slutade du att andas. Det var en söndag, du hade precis somnat och jag låg i sängen och läste en bok, en reseguide till Sydafrika. Minns du att vi pratade om att resa dit? Ibland kändes det som om att det var allt du pratade om, att resa, uppleva världen. Jag var inte lika frestad, men läste om det, för din skull. Jag insåg väl att det var väl dags för mig att inte bli för bekväm med mina älskade rutiner, de skulle ändå inte kunna hålla i sig om det var med dig jag skulle leva med. Dina lockar sade allt om det, ostyriga och i alla möjliga nyanser på en oändlig skala, de gick inte att styra. Du gick inte att styra. Men åter till söndagen. Du låg sovande bredvid mig, andades tungt och djupt. Jag tittade på dig, efter exakt fem sekunder, efter fem sekunder med min blick vilande på dig slutade du att andas. Jag tror att du kvävdes av mig. Jag slöt ögonen, väntade, räknade till tio och sen hörde jag det igen, de regelbundna andetagen.

Du talade alltid om fjärilarna inom dig. Om hur de fick dig att förstå att syret skulle räcka till nästa dag, att man inte skulle skära upp fingrarna på törnrosbuskarna bara för att de fanns där. Din obotliga vilja av att leva i en illusion, irriterade mig ibland, mestadels på måndagsmorgnarna när jag ville smälla i dörrarna, smula ner bordet vid frukosten med vilje för att få dig att förstå att det var fan inga fjärilar i luften, utan bara illabitande realism som stod framför oss denna dag precis som alla andra. Men du stod bara där, log åt mitt morgonhumör, med en gnistrande sårbar blick och kaffe på den lite förkorta skjortärmen. Varje jävla morgon, ville jag bara gripa tag i dig och få dig att förstå verklighet.

-Kaffe?

-Nej. Sa hon och stirrade på honom, stirrade tills han vände bort blicken. Jag vill inte ha något kaffe.

Han log mot henne, som om han hade fått en fint inlindad present. Hon förstod inte vad han tyckte var så roligt. Hon förstod sällan hans optimism, lika lite som hon förstod hur han kunde stå ut med henne. Hon kände det dåliga samvetet komma smygandes, och gick fram och kysste honom på kinden för att försöka möta honom halvvägs. Meningslöst kunde tyckas, det skulle alltid vara han som gick hela vägen, som visade kärlek för dem båda och sållade bort de för grova sandkornen som inte fick plats i mallen. Självklart kände hon hålet i kroppen när han var borta, hur hjärtat krympte ihop som om det inte fick plats varje gång hon tänkte tanken att: Hon var inte värd hans osänkbara hoppfullhet. Snart skulle hon ta död på den, hon ville inte, men hon visste det.

-        Du, jag har tänkt på en sak. Kanske vi ska resa ändå, du och jag? Han tittade på henne, förväntade sig ett leende. Hon orkade inte, inte just nu.

-        Ja, hemskt gärna sa hon förstrött, men vi pratar om det senare, inte just nu, jag är sen.

Hon kände hans besvikelse ila i ryggraden när hon gick genom dörren, han som egentligen inte ville resa någonstans just nu, skulle kunna göra det för hennes skull. Helvete.

Han förstod inte. Känslan från gårdagskväll fanns kvar och hans samvete skav mot hela kroppen, illasittandes. Han hade fått henne att sluta andas och det var därför hon var som hon var mot honom. Han förtjänade inte henne, han skulle sakta men säkert ta död på henne. Hon var ju så jävla skör, någon som bara han tycktes kunna se. De där späda axlarna, all ilska i blicken som han inte kunde ta in. Ibland, försökte han ta över det från henne. Försökte att bli arg, försökte att ha förståelse för hennes ilska över vanliga medmänniskor. Han försökte verkligen, för att han trodde att all denna ilska skulle kväva henne. Han var nästan säker på det, när han såg henne fara runt i lägenheten och städa som en dåre, med en påtaglig ångest i luften, som om att hon snart skulle sprängas i bitar. Hon talade om att flytta, om att möblera om, kanske byta jobb, resa bort, allt skulle förändras. Men hans tappra försök var inte nog, hon bara tittade på honom med en införstådd blick av förakt.

Han försökte minnas tillbaka till dagen de träffades, men det var suddigt denna dag. Det hade iallafall varit vad han trodde blint på, kärlek vid första ögonkastet. Det var på ett café, han sträckte sig efter sockret samtidigt som henne och en fantastisk klyscha gav dem tre år tillsammans i en tvåa på Södermalm. Nu förtiden har hon inget socker i kaffet. Ibland, om han blundade riktigt hårt, kunde han se när det vände. Inte i bilder, utan som ett kort fragment av ett minne som inte gick att nå, utan bara låg och andades långt, långt ner utan att försvinna. För det fanns där men han kunde inte greppa tag i den dagen då verkligheten kom ifatt henne och slog henne mot marken så hårt att hon förblev otröstlig. Innan detta hände, hade hon haft en tillfredsställelse i blicken och miljoner vackra tankar i huvudet, om att det som sker det sker och att man blir inte tjock av socker i kaffet eller fattig för att man slösar bort alla pengar.

 Du fick för dig att syret inte skulle räcka till nästa dag, tänkte han för sig själv. Du fick för dig att syret inte skulle räcka och trodde att det inte skulle ta slut lika snabbt om du bara sprang snabbare fram för förändring mot en verklighet som vi aldrig ens har tyckt om. Var det jag som fick dig att vilja springa?

Han stannade hemma den där måndagen. Han hade trots allt kvävt sin egen flickvän, om så bara för några sekunder. Det måste vara ett skäl nog att sjukskriva sig.

Hon steg in på sitt kontor. Högst upp, de största fönstren och med egen assistent, hon var trots allt chef. Plockade ordning sina papper, bad assistenten fixa fram kaffe och skulle sätta sig för att arbeta. Nej. Hon ville ju inte ha något kaffe0 denna morgon. Hennes egen otacksamhet sköljde över henne, fick henne att vilja vända ut och in på sig själv och förstöra allt som någonsin varit bra som hämndauktion av sin egoism.

De möttes i hallen.

-        Du är hemma, sa han.

-        Ja, varför är du hemma?

-        Jag skulle precis gå och möta dig, måste säga en sak som..varför är du hemma?

-        Vänta. Det är något som saknas.

Hon såg att luften hade gått ur honom, realismen hade varit där som en sjuk jävla vingklippare och klippt av vingarna av alla hans fjärilar och suddat ut hoppet i hans blick.

-          Du minns inte va? Han frågade henne och kände vingslagen i magen sakta dö ut.

Hon vände i dörren och började springa. Försökte springa ikapp allt som hon någonsin missat, försökte andas sakta utan att känna och springa snabbare, så att inte syret skulle hinna ta slut innan hon lärt sig av alla sina misstag. Hon sprang och sprang, tänkte på den svarta kaninen hon haft som barn, om sockret i kaffet som förut smakade perfekt, hon tänkte på lapptäcket han hade sytt och varför han aldrig frågat varför fåglarna på strömledningen fick henne att bli tårögd.

Det fanns ingen vändning, bara en obotlig ångest av att någonsin ha velat rasera tillvaro. Bland flyttkartongerna fanns ingen struktur. Bisarrt och overkligt, det var som om varje låda var en bit av en mur hon sakta men säkert plockat bit för bit av, likt det här spelet med träklossar man hade som barn, där det gällde att dra sakta för att tornet inte skulle rasa, för att det inte skulle göra för ont utan bara ge känslan av att ha lekt nära gränsen. Men det slutade ju alltid med att tornet rasade iallafall, egenförvållat. Vilken idiotisk lek. Hon såg ut över strömledningen, såg fåglarna sitta där som alltid men hennes ögon förblev torra.

Allt hon ville, var att skaffa en ny kanin. Och bo kvar i tvåan på Södermalm. Kanske skaffa ett barn, fast bara ett. Fålla gardiner. Anordna och ha fina klänningar. Gå omkring i bubblan av falsksanning och andas sakta in och ut, utan att känna känslan av att det fanns något mer som gjorde att hon inte ville ha allt det där längre. Något mer som gjorde allt det där så blekt och så lätt att förstöra, när hon insåg att allt de där hon ville ha låg framför henne.  Kunna sakta men säkert utan tvivel i rösten säga: Jag behöver inte drömma längre.

Sedan mindes han dagen då det vände. Han vaknade tidigt, vilken sällan hände. Hon sov djupt bredvid honom, sakta andades, med en säkerhet bevarad i andetagen. De yviga lockarna låg utspridda på kudden, utan någon plan på flykt. Han tittade på henne en stund när hon sov, såg bröstet röra sig upp och ner. Satte handen framför hennes mun, för att känna hennes andetag. Regelbundna. Rörde handen ner över hakan, upp mot kinden och smekte henne sakta med baksidan av handen. Insåg att han tog henne förgivet, men det var en bra känsla. Känslan av att veta att någon skulle stanna, vara bestående och att man inte längre bara skulle behöva drömma som han så länge gjort, drömt om att ha henne förevigt. Han kunde sluta drömma och leva, leva för att det fanns inget kvar att drömma om.

Hon vaknade cirka 23 minuter senare. Irriterad och morgonsur, kanske inte mer än vanligt när han tänkte efter. Hon rostade sina mackor, bredde på sin marmelad och skivade på gurkan. Precis som vanligt. Men hon sa ingenting alls, fräste inte ens när han frågade om hon ville ha kaffe. Hon såg bara trött ut, som om någonting saknades. Innan hon gick sa hon, med en tomhet i blicken han aldrig kom att uppfatta; Tack, tack för att du har släppt mig fri. Tack för att du aldrig har frågat mig det självklara.

Han tog alltid detta som att hon kände likadant. Självklarheten, i att det skulle vara de två. I efterhand kunde han inte sluta undra om petitesser. Varför envisades hon alltid med att mumla några ohörbara ord innan hon somnade, hade hon haft husdjur som barn? Han undrade så innerligt, undrade sådant han en gång tagit förgivet att han inte behövde veta. Han undrade varför han hade slutat hoppats på att få veta svaret.