fardkost

Du var alltid en av de där lite speciella. De där som inte gick att greppa om, inte gick att spela emot för du spelade inte tillbaka. Jag beundrade dig för det, skröt inför omgivningen att du var omöjlig att imponera på, för du försökte inte att imponera själv. Jag förstår inte hur du lyckades glömma en tröja med den där totala tystheten du bar omkring nu. Kommer du ihåg att jag viskade det en gång, sa till dig att du har glömt en tröja nu. Du bara kollade på mig och  undrade vad jag pratade om, du hade ju inte alls glömt någon tröja eftersom det där var den enda du hade med dig och att den hade du ju på dig. Det var ingen idé att svara på, ingen idé att förklara det paradoxala i meningen. Men när du lämnade den där morgonen, såg jag tröjan ligga kvar, trots att du hade gått iväg med den över dina seniga axlar. Sen kom du inte tillbaka. Jag fick höra från en vän att du flyttat, till Oslo, senare samma dag. Inte ett ord från dig. Ändå ligger den kvar där. Den förbannade tröjan som vägrar att sluta göra intryck. Nu är du tillbaka?