fardkost

Man var barn, man oroade sig över sina uppskrubbade knän på byxorna med fjärilarna på, man oroade sig över att fjärilarna var döda och aldrig mer skulle kunna flyga igen. Man blev lite äldre, skaffade sig en tydlig vilja och därmed också osäkerhet, ett par år av velande och viljan att passa in och vara rätt. Man blev lite äldre, sisådär en sexon, sjutton år, börjar känna att man hittar rätt, man hittar vilken hårfärg man passar i och vilka kompisar som får en att må bra. Det går några år till, och man börjar hitta sig själv ännu mer, man har sållat bort några vänner till, skaffat sig ett par nya. Man har hittat sin livsstil, tills tristessen sätter igång i full fart, rakt emot en. Man får för sig att man måste ut och resa, testa på nya saker, uppleva, utmana ödet. Det går ett par år, vissa planer faller i det glömska, vissa upplevs. Man blir äldre. Man hittar en man som man gifter sig med, får tre barn och lever lyckliga i alla sina dagar.

Jag tror att det är på detta sätt, med vissa ändringar givetvis, som folk kommer att minnas sina liv när man ser tillbaka på dem. Uppradade, utstakade. Det vill inte jag göra. Låt mig komma ihåg detaljer. Låt mig minnas lukten av min första kärleks parfym. Låt mig minnas sommarkvällarna, inte de perfekta, utan de vanliga. Det som byggde upp vårt liv det hur det egentligen var. Låt mig minnas solandet bakom skolans baksida, skitsnacket som trots det dåliga samvetet man fick på köpet fick en att må bra för stunden. Låt mig minnas de där lockarna jag var kär i. Sockerskålen från Istanbul och telefonsamtalet om helgen på söndagkvällen. Fika i vintermörkret. Fjärilarna i håret. Solen som äntligen kom efter att man väntat hela hösten och vintern. Känslan av hur blicken man var så beroende av vilade på en. En pinsam sak som får en att skratta av genering så fort man börjar tänka på det. De eviga försöken att lära sig något man visste att man egentligen aldrig skulle bli bra på. Känslan av att inte vilja ge upp, eller ge vika. De smutsiga fönstren i vårt rum på ST som får en att börja klaga på vädret, och sedan när man går ut känns vädret fantastiskt. Alla fantasier om när vi skulle börja gå på släktmiddag tillsammans, hur du skulle presentera mig. Allt det där vill jag minnas, jag vill minnas varje andetag och aldrig känna att jag inte har gjort det jag vill, jag vill veta att jag har levt mitt liv även om jag inte har levt det så som jag drömde, jag minnas att jag har levt.

tänk på alla dem, som lutade sig långt tillbaka för att längta tillbaka till sitt förfluta att de drunknade i sin ungdom och glömde förverkliga sina drömmar och sin framtid.

Vem behöver pojkar när man kan kolla på Tila tequila och Disney channel?

Nu ska jag göra upp planen för mitt liv. Jag tänker inte acceptera mitt tidigare nämnda öde.