hamnar sist i kön
Okej, mina få läsare, ni måste förstå att alla inlägg inte handlar på mig. Vissa saker är bara på låtsats, iallafall lite på låtsats.
Hur långt vågar vi gå?
Bruten mitt i tu, inte trasig men definitivt inte hel. Kan man förstöra sig själv med tankar som äter upp en inifrån? Kan man vilja gå sönder för att testa sina gränser och för att man undrar om inte fullständighet borde kännas bättre? Tacksamheten rinner mig ur händerna och jag vill förstöra allt jag fått och allt jag någonsin velat ha.
