tisdagsdekadens
hur länge vi än virrar omkring i natten
barfota med trasiga fötter
kan ingenting nå oss
det finns ord vi inte hittar hem till
känslor vi inte kan hantera
cigaretter vi inte borde röka
dagar vi måste glömma
människor att förlåta
i ett aldrig knivskarpt läge
startar musiken
och allt vi kan göra är att le som att det inte finns någon morgondag
vi kommer att laga varandra
med hjälp av tusen bitar och litervis med lim
så löser sig allt, älskling.
tisdagsdekadens
hur länge vi än virrar omkring i natten
barfota med trasiga fötter
kan ingenting nå oss
det finns ord vi inte hittar hem till
känslor vi inte kan hantera
cigaretter vi inte borde röka
dagar vi måste glömma
människor att förlåta
i ett aldrig knivskarpt läge
startar musiken
och allt vi kan göra är att le som att det inte finns någon morgondag
vi kommer att laga varandra
med hjälp av tusen bitar och litervis med lim
så löser sig allt, älskling.
kärlek
jag började att gråta imorse när jag tänkte på hur ont det gjorde i dig. Hur du sa till mig, att det är inte värt det. Det gjorde så ont att se känslan vi nästan alla är bekanta med men som vi så snabbt glömmer bort så fort att såren har läkt någorlunda. Sen tar vi steget igen, för vi vet; att vi dör inte.
Sist jag skrev här var jag i tusen bitar, med en tillvaro jag inte kunde andas i. Jag blir så jävla lycklig, när jag tänker på vilka människor jag har omkring mig. Som gav en liten bit av sig själv för att limma det som var trasigt.
