måndag
har subblat runt på gatan
med tusen steg i taget
aldrig släpper vi greppet
om klyschan vi så länge letat
aldrig släpper vi taget
om "fantastic fantasy" och favoritorden vi äntligen får höra
tills vi tappar greppet, ramlar, slår upp knäna mot marken och slutar andas för att höra orden en sista gång
slutar andas för att leva en sista gång
sen ångrar vi vårt förfluta och undrar varför vi aldrig släppte taget så att orden aldrig hade behövt höras eller knäna aldrig behövt ärras.
