jag vill inte bli någon pretentiös konstnärssjäl.

jag vill skriva om kärlek. Jag vill berätta hur det känns att vara underbart kär eller hur det känns som om hela världen ska rasera för att den man vill ska hålla i en inte gör det. Jag vill, men jag kan inte. jag är för ung för att ge råd, jag har för lite erfarenhet för att det ska ha någon betydelse. Jag skulle kunna skriva om vänskap. Men den är inte komplicerad, den är ren och kristallklar. Den är nästan aldrig svår. Man kan välja att se det svåra, men det tänker jag inte göra, jag väljer att välja bort det som är svårt. Men måste vara svårt för att man ska kunna bli en pretentiös konstnärssjäl, det har min pappa lärt mig. Tur att jag inte vill bli en pretentiös konstnärssjäl då. Tur att jag känner meningslösheten och inte någonting hårt och kallt som fyller mig för att sedan kunna känna att allt är riktigt bra. Tur att det inte finns någon storm så jag slipper känna den och sedan lugnet efter. Sån jävla tur.

jajajjaa

Jag brukade skriva. Många långa texter om iaktagelser, tankar och bara virrvarr. Men som med det mesta kommer till en punkt, då kreativiteten tar slut, man blir själsligt tom och man kan inte längre få orden till liv. För jag älskade det. Formuleringar av meningar, obetydelse som blir till betydelse med rätt rörelse i tankarna och rätt placering av orden. Det finns en magi där, en rätsida på allt det som inte borde ha en sådan och en mening med varje litet ord bara det blev nerskrivet. Men ibland tar det som sagt stopp. Det har tagit stopp för mig och endast små glimtar kan komma fram ibland. Jag vet vad som tar emot och jag hatar det. Det är regler. Det handlar om att man ska uttrycka sig på rätt sätt, man ska få med tillräckligt många punker. Man ska slakta en jävla text för att få med en nerskriven betraktelse som inte ens är ens egen, utan den låter bara bra och är fin att titta på.


RSS 2.0