fardkost

när jag slutligen mot alla odds reser sig från sängen, med min fulla övertygelse att jag ska ramla ihop och dö om jag tar ett steg, inser jag sakta att jag inte är samma person längre. Har rakare rygg och mindre av den oro i bröstet som så många gånger har tacklat ner mig inifrån. Och jag är så tacksam, för jag vill aldrig mer komma tillbaka, aldrig aldrig mer.

låt mig bara glömma