fardkost

Det är första dejten. Ni vet, första dejten som alltid är nervös, pinsam. Du har den där svarta tröjan på dig, den där som är lite för kort i armarna och nopprig i halsringningen. Men det gör ingenting, för sårbarhet gör sig påtaglig och plötsligt är jag mindre nervös. Jag sträcker på mig, och din blick när jag släpper ut håret ligger som ett stråk i luften och är behaglig. Du får mig att känns mig bekväm och alla spänningar släpper. Vi sätter oss ner på det utvalda cafet, det mysiga hemtrevliga där vi för första gången sågs. Jag är inte nervös längre. Det är ingenting som är pinsamt, och jag vill att det ska bli du, du som bär mina skor på väg hem från festen mitt i natten när jag har skavsår, du som låter dina fingrar glida över min rygg när hela världen kan se. Jag vill det. Men du reser dig upp och går. En illusion för en stund så vacker, tre hjärtslag så var den borta. Kvar sitter bara vi. Du och jag.