fardkost

Jag tar ständigt bort dessa små små tecken som kan ge mig ångest framöver ,eller bara på en sekund om jag stirrar eller tänker på det ett hjärtslag för mycket. En bild. Ett misstolkat sms. Jag orkar inte se det. Jag orkar inte tänka på det. Men jag vill kunna möta det, se det, tänka att jag klarar att läsa det om och om igen, utan att magen fylls av oro över denna lilla petitess eller att det känns som om hjärtat ska sprängas i tusentals bitar för att att jag är fel, har gjort fel. Hela min kropp vill tala om för mig att jag inte är fel, men jag vill inte inse det.
Men när det som står där utanför den mur jag byggt upp med såndan omsorg och vilja från oviljan att skada mig själv plötsligt kommer in, vad gör jag då? Vad gör jag när jag står där utan vapen i handen, ingen osynlig eller synlig mur som längre kan skydda mig. Naken, sårbar. Ja, vafan gör jag då?