känner mig som de sexton år jag är. Liten och förvirrad med drömmar i blicken och bara mig själv som hinder.
Plötsigt så känns allt så platt, enkelt. Varför förvillar vi oss vi våra egna fotspår? Enkelt enkelt enkelt.
Samtidigt förstår jag ingenting. Bakisångesten talar. Gårdagens ord gör mig påmind, en kväll mer förvirrande än andra. Jag förstår inte. Eller så gör jag det, men det är enklare att inte förstå. För jag vill nog inte förstå igår.
Kommentarer
Trackback
