bara ord
Jag kan inte tänka mig att saker bara tar slut. Inte när man inte vill när man vill att de ska fortsätta. Kanske jag är bortskämd med att få som jag vill, kanske jag bara är naiv nog och håller hoppet uppe. Har alltid varit så, när jag är inställd på att något ska bli som jag vill, ser jag antingen till att det blir så eller åtmistone hoppas tills jag har glömt bort det och har hittat något annat jag vill ha. Men du är inte lika lätt att glömma som den där tröjan man sparar ihop till eller som det där jobbet som man är så fixerad vid att få. Jag visste inte att det skulle kännas som att man dör. Jag hade hört det, men jag visste inte att man faktiskt tror att man vilken sekund som helst ska sluta andas. Paniken har jag känt förut, ångesten har jag känt förut, men aldrig hjälplösheten. Hjälplösheten i att jag faktiskt inte kan få som jag vill, hur mycket jag än vill, hur mycket jag än jobbar för det, eftersom det finns en annan människa som måste vilja, känna. Jag kan inte färga håret brunt för att få dig att ångra dig, jag kan inte se till att bli snyggare, smalare och sexigare för att få dig att ångra dig, jag kan inte klä mig så som jag vet tidigare har fått dig rysa av åtrå, för att få dig att ångra dig. Jag har tänkt tanken, sjukt nog. Om jag bara hade gjort så, eller så, så kanske läget hade varit annorlunda.
Allt jag kan ge dig nu, är tid. Jag är så oerhört rädd att jag ska ge dig för lång tid, så att du hinner glömma mig och att det som kanske finns kvar nu försvinner helt. Jag är också så rädd, att jag ska ge dig för lite tid. Att du ska skrika åt mig och säga att det inte räcker. Att jag ska verka desperat. Men vad är dålig karaktär egentligen? Att inte höra av sig och kunna bära huvudet högt när vi stöter på varandra om två, tre månader, för att man aldrig visade att känslorna fanns kvar, att varenda del i min kropp skrek efter dig? Eller att visa hur mycket du fortfarande betyder för mig, hur mycket jag är beredd att satsa på dig, hur mycket jag vill röra dig, för att kanske, det finns en liten chans att du faktiskt känner likadant? Men jag måste ju ge dig tid, som du sa när jag ringde dig samma dag det tog slut när jag fått i mig två flaskor vin, och sa att jag ville höra att du inte älskade mig mer, att du inte var kär i mig. Det sa du inte, däremot sa du att du inte visste, och att du behövde ta dig tid att ta reda på det. Jag kan inte komma på om det hade varit jobbigare att höra att du helt ärligt aldrig mer ville se mig mer, än att sväva i ovisshet som jag nu gör.
När jag gick från dig samma dag tidigare på dagen, då jag haft mitt första "Nu är vi två över-snack" som tillslut spårade ur och jag gav dig en smäll på käften och sa att du var den äckligaste människan jag någonsin har träffat, att jag aldrig kommer att se något positivt ur vårt förhållande. Jag menade inte vad jag sa, jag menade ingenting av det jag sa, men för studen så ville jag så gärna hata dig. Det du sa till mig, det du hade trott om mig, gjorde så ont att höra. Jag visste inte att du hade sådana låga tankar om mig, och det gjorde så ont att du inte konfronterat mig tidigare, för att få reda på att dina misstankar inte var besannade. Du sa att det var det som fick dig att tappa känslorna. Vad hade hänt om du hade sagt det tidigare?
Ingenting är väl egentligen värt att älta, ingenting är väl egentligen värt att ens nämna. För just nu, för stunden, kan jag inte göra någonting. Jag kan bara vänta, och koncentera mig på att fortsätta andas. Jag kommer att vänta, trots att jag är den mest impulsiva människan som ångrar allt i efterhand. Om det finns ett hopp så kommer jag vänta tills du hör av dig igen. Det kanske du aldrig gör, men jag tänker inte ge upp. Inte nu, inte än. Jag kommer inte att dö.
Kommentarer
Trackback
