fejkar, ler och låtsats som att gråten i halsen är morgonröst

Det är så jävla svårt. Det känns som att sekunderna står stilla när allt jag vill är att se ditt nummer på displayen. Som i en dålig tonårsfilm. Aldrig hade jag skrattat och hånat dem så mycket om jag visste hur bra det speglar verkligheten. Känner mig som världens minsta människa. Kan inte ens prata med folk, toppen med ett nytt jobb. Har aldrig gjort så dåligt ifrån mig, jag vet ju att jag kan, att jag är bra på det här. Men det funkar inte. Det är som att just den delen fattas, den som gav mig jobbet. En så himla glad, driven tjej som inte ger upp. Ja men  precis så känner jag mig just nu. Helvete.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0