kvällsångest

Kan inte för hela mitt liv förstå att det har gått en vecka. Det känns som att det var igår jag stod och skrek utanför din dörr när du redan stängt den med orden att du inte ville ha mig där längre. Jag satt dubbelvikt på golvet och tänkte bara; Nu dör jag.
Jag är stolt över mig själv. Jag lever fortfarande, jag andas och idag kan jag äta igen. Jag är stolt över mig själv, nu väntar jag bara på ett svar om jag ska leva med hoppet uppe eller släppa det och gå vidare. Jag har så otroligt mycket att säga dig. Inte bara om dig och mig. Jag vill berätta om mitt nya jobb, jag behöver råd från dig. Har försökt att prata med andra, men det enda jag kan tänka är att jag vill veta din åsikt. För den betyder så mycket för mig, och du brukar oftast ha rätt. Det är en sak som jag älskar med dig. Du är så säker, du gör inte saker du inte trivs med och du har alltid svar på frågor. Dessutom är det så viktigt för dig att ingen annan ska göra något som de inte mår bra av.
Jag är också så otroligt stolt över allt jag kommer att berätta för dig. Jag ska säga precis som det är, vad jag vill. Stoltheten över att du kanske inte känner likadant spelar ingen roll längre, jag kommer att berätta allt för dig, något som jag skulle ha vågat tidigare.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0